Innan jag blir vuxen - och slutar drömma

Här ligger ingen hund begravd

Av: Mikaela Axelsson 

Huset såg precis ut som det hus man målar när någon ber om det. En perfekt liten fyrkant där dess vita knutar stod i kontrast mot det röda, och med fönster som fångade solens uppmärksamhet, precis som flugornas. Solens första strålar värmde upp dess fasad från nattens fuktiga intrång, och lämnade en varm och inbjudande doft som väckte fasadens invånare, samtidigt som denvar prydligt klädd av något liknande små huggtänder,som ett försvar mot allt fientligt. Ovanför, under takets skugga, tittade ett försiktigt fågelhuvud fram, välkomnade ljusets beskydd med en sång och kastade sig ut. Rabattens blommorlyfte saktaderas tunga huvuden, sträckte ut sina kronor för att välkomna gäster och spred sig vidare med vindens mjuka omfamning. Ett svagt surrande spred sig över gräsets toppar, som slukat i sig nattens gåva och lyste med dess grönska över vidderna. I trädens toppar skakade löven av sig sömnen, och hälsade på varandra i viskningar som rörde sig nedåt mot de rep som satte den nötta gungan i rörelse. Innanför grenarnas beskydd gömdes det dova ljudet av ett energiskt knackade, som endast iakttogs av två ögon med en svans som smekte gräsets strån. 

På altanens golv sökte sig små tassar fram, letandes efterde kvarglömda bitarnafrån kvällens festande. Vinden förde dem tillknölade burkarna i en sakta vagga, medan solens värme lät deras sista droppar ta sig ut och sprida sig som en avrådan att närma sig. Altandörren stod på glänt och lät gardinen ta en försiktig dans, innanför trädde insidans väggar ut sig med dess upprivna klädsel och bortglömda glans. Nedanför spred det mörka trägolvet ut sig, polerad av alla tiders fötter och intryckt med smuts, vissa delar mer älskade än andra. Ett rytmiskt tickande förde klockan framåt, som nästintill ersatte kylens konstanta hummande. Solens uppvaknade anades bakom de täckta fönsterna, som lät insidans svalka hålla sig fast en stund till. I ett hörn påbörjade en spindel sitt nya konstverk. 

Högar av kläder prydde golvet, precis som upptravade böcker och vid ett litet arbetsbordlåg ett halvfärdigt korsord granne med en sedan länge bortglömd kopp. Längs ena väggen vilade en ryggtavla, de breda axlarna på sned och huvudet hängandes framåt.Armarna tätt intill kroppens sida och händerna fastkletade i det röda blod som tidigare varit en del av dess insida, men nu stod för flugornas frukost.Två fötter stod framför den dödes, dess fotsulor kramade golvet mjukt för att sedan röra sig fram och nudda de stelnade tårna. Fortfarande död då, tänkte Fru Karlsson, ja det var ju inte mer med det. Hon vände sig om, sträckte sig efter telefonen som låg kvar vid huvudkudden efter morgonens skrollning, låste upp den och skickade iväg ett sms. Med en gäspning satte hon sig ner framför korsordet, aldrig att hon skulle orka med att ta tag i problemet framför henne helt själv, det fick vänta tills hjälp kom. Hon letade reda på en penna för att fortsätta på det påbörjade korsordet, men hann knappt börja innan en rapp knackning, följt av ett par träskor som tog sig in genom altandörren, avbröt tystnaden. 

“Då var det dags igen då”,sa rösten tillhörande den runda grannfrun. 

“Ja, det var ju det”,ett leende spred sig över Fru Karlssons läppar. 

“En död karl och ett fruntimmer med ett leende på läpparna,” muttrade grannfrun medan hon letade sig fram mellan högarna på golvet, “det är mycket jag sett i mina dar men inget i närheten av detta spektakel.” 

“Och ändå har du varit med sen början”, Fru Karlsson tog tacksamt emot termosen som räcktes fram mot henne, lät dess innehåll fylla muggen vid hennes sida för att sedanskölja bort alla spår av kvällens festande som etsats sig fast i hennes mun.  

“Inte blir det lättare för det minsann,” den bistra tonen genomsyrade vartenda ord även om Fru Karlsson kunde ana det leende som alltid krokade sig fast i grannens mungipa, “och frågar du mig så finns det andra sätt att få utlopp för sin fyrtioårskris.”  

“Även om jag aldrig frågar så har du ändå en tendens att säga det till mig”,med ett leende svalade Fru Karlsson den sista klunken, ställde sig upp och sträckte på kroppen, för att sedan låtablicken falla mot den döda kroppen. “Nähä, dags att ta tag i skitgöran. Jag tänkte att vi kan lägga honom bakom dasset, det finns en plats kvar.” 

“Fyllde vi inte det sist?”  

“Han var ju så liten, kom du inte ihåg? Vi slängde honom under den gamla rosenbusken istället, bra gödsling till jorden sa du.” 

“Ja men juste! Han var en rar liten gosse, såna tycker jag du kan hålla dig till. Spinkiga och dana. Till skillnad från den där bjässen,” grannfruns ögonföll över den döda kroppen framför sig, “honom får fyrhjulingen ta hand om.”  

“Jag hämtar den, om du—”, blicken grannfrun gav Fru Karlsson stoppade orden som hon hade varit på väg att säga. Medan grannfrun påbörjade sitt tejpande av likets sår, undrade Fru Karlsson ännu en gång hur hon hade lyckats skaffa sig en granne som inte enbart var okej med att hon mördade män men också frivilligt hjälpte till att gräva ner liken stup i ända. Fast, tänkte hon med ett leende, något måste väl en pensionär fylla ut sin tid med. Annars måste det bli jäkligt långtråkigt.