En midsommarkväll.
Det är den 21:a juni och jag vill berätta om en flicka som ville förändra världen. Så självfallet stod hon i det eviga ledet och väntade på sin tur, precis som en duktig flicka ska göra. Men även om åren gick stod ledet stilla. Flickan beslutade att hitta en annan väg för att förändra världen. Så hon kämpade och kämpade. Tog i med all hennes ork, som för var dag blev mindre och mindre och nästan försvann, men ändå tog hon sig inte fram. Flickan övervägde att ge upp, men hon hade lärt sig att man aldrig gör det, så hon fortsatte. Tills en dag, då hon faktiskt gav upp.
----
Ibland tror jag att jag har en hjärna av stål, eller åtminstone något som aldrig viker sig helt. För jag kämpar och jag kämpar och jag kämpar. Men jag börjar bli trött. Min kropp är trött, min själ är trött, mitt hjärta är trött. Jag är slut. Men jag ger inte upp. Även om alla varningslampor lyser, ger jag fanimej inte upp. Ofta prisar jag mig för den egenskapen, men ju längre återhämtningsprocesserana blir, desto mindre faller värdet av den.
Det kan inte vara menat att vi ska dedikera våra liv till att kämpa. Kämpa att bli bättre, att göra mer - större - vackrare. Och jag är jävligt trött.
Jag vill skriva för orden trycker sig ut ur mig. Men jag stannar, för det ska vara perfekt - det ska vara färdigt. Men en text blir aldrig helt klar, utan man väljer att inte jobba med den längre. Och jag kommer aldrig kunna lämna en text om jag inte börjar på en.
---
När jag startade denna blogg tänkte jag att det endast ska vara det jag SKRIVER SKRIVER, inte sånt nonsens jag trycker ut nu. Men det är också ord av mening. Det är ord som sitter på tungar, tävlar om att få ta sig ut, och när dem väl får en chans kastar dem som hastigt och klumpigt ut. Så det blir som det blir och jag är trött på att inte acceptera det. Bara för att det inte är topp notch så är det av betydelse, åtminstone för mig. Och när jag väl tänker på det så är det för mig jag skriver, för mig.
Jag vill skriva så orden tar slut, jag vill dedikera min sommar till det.
Så jag ger upp, ger upp på att få det perfekt, ger upp att få det att se bra och låta bra. Det får vara skit om det är vad jag får ut. Och att förändra världen? Så länge jag får leva i lugn och ro på mitt lilla hörn, ja då är jag nog rätt nöjd ändå.