Novell - Grodperspektiv
Av: Mikaela Axelsson
Alarmet tjöt genom väggarna och de färgades av ett lila ljus. Det var dags. Jag kastade mig upp från dyn, slemmet fastkletat längs min rygg, och sträckte mig efter krigsutrustningen. Det var verkligen dags. Dags för mig att visa vad jag gick för.Krigsutrustningen föll snabbt över min kropp och jag gav spegeln en hastad blick,mamma skulle varit stolt. Ett djupt andetag och sedan ett till, försäkerhetensskull. Det kändes nästan som att middagens döda flugor återupplivades i magen, som att dem surrade runt och ville kasta sig ut ur mig. Jag svalde och tog ett språng mot dörren, ett barn skulle räddas och det var NU.
Rörelsen utanför var som ett panikartat kaos, men allt var strukturerat in i minsta detalj där var och en föll in i sin position. Vi var tränade för detta, vi var tränade att rädda ett barn i nöd, när det än kallade. “MARAKUES!”, rösten for genom kaoset rakt mot mig, jag vände mig om och såg hur en general signalerade mot mig. Vid min uppmärksamhet skrek han “FRONTLINE!”, jag hoppsade en gång för att visa att jag uppfattat min position. Längst fram, jag ska stå längst fram. Flugorna i magen kändes verkligen inte döda längre.
Jag hoppsade fram genom all rörelse, såg raderna av krigslystna grodor som hölls tillbaka en av barriär - FRONTLINE,min position. Detkrävdes inte många hoppsa innan jag föll in på en ledig plats vid barriären, och knappt hade jag hunnit landa innan krigskonungen tog sin plats framför oss. Han hoppsade tre gånger och salen föll i tystnad.“Mina krigare,” hans röst fångade oss i förtrollning, “både erfarna och nya. Ikväll har ett barn ropat efter vår hjälp, ett barn som står under en tyrann.”. Salen fylldes av otåliga sugproppar, kloppedikloppedikloppkloppedikloppedikloppkloppedikloppediklopp. “Vi må vara små men tillsammans, TILLSAMMANS, är vi mäktiga och kan ta ner varje tyrann i vår väg. Inget kan stoppa oss när vi är enade!”, krigskonungen vände sig mot oss och till svar ekade hela salen av KLOPPEDIKLOPPEDIKLOPP KLOPPEDIKLOPPEDIKLOPPKLOPPEDIKLOPPEDIKLOPP. Krigskonungen tog ett stort hoppsa och sen sköt iväg, ut och framåt, och vi följde. Genom natten flög vi fram, nästan som i magi, där skiljelinjen mellan våra kroppar försvann och vi blev som en varelse.
Tiden flöt ihop och jag visste inte hur länge vi färdats i vårt krigshopps, men helt plötsligt stod huset framför oss.Krigskonungen stannade abrupt, precis som vi, medan spejarna letade sig fram längs husets framsida. Tystnad fyllde varje tomrum runt omkring. “Väntan,” hade dem sagt på vår träning, “är den tuffaste delen. Det är innan vi vet vem av oss som hann först; vi eller tyrannen, och om barnet fortfarande ärvid liv.”. Jag rös av tanken, tänk om vi hade kommit försent! Spejarna kom mot oss,hoppsade en gång - barnet levde! Vårtkrigshopps tog full fart igen och strax var vi framför dörren, och där - med dess skinande metall – var vägen in till barnet i nöd.
Formationerna tog plats, de stabila grodorna underst och de spänstiga över. Längst på toppen var min plats. De döda flugorna i magen var nu fullt levande och nästan tvingade sig upp ur mig,när kommer hem igen måste jag kolla så min syra verkligen är dödlig.Jag ställde mig i position och väntade på signal. En chans, det var allt jag hade, och kom jag inte upp till toppenså föll turen till nästa, som ett mantra rörde sig tankarna inom mig; en chans att visa vad du går för, en chans att visa ditt värde.Signalen kom. Andas. Jag tog spjärn och hoppade, flög genom luften och mina sugproppar låste sig fast i en rygg. Jag klarade det!Men precis som lättnaden fyllde min kropp började jag falla, framåt och in mot ett oändligt mörker. Paniken tog över varje del av mig, precis som för grodorna runt mig, orden“en förlorad groda är en förlorad groda, och den räddas inte”ekade i mitthuvud. Mina sugproppar greppade febrilt tag om allt dem kunde nå, allt för att inte fall ner i djupet.
Två ögon, lika stora som var och en av oss, fyllde mörkret. NU dör jag, var allt som fyllde mitt huvud, NU är det slut.Men slutet kom aldrig. Istället hördes en röst, den mest försiktiga, tysta och milda röst jag hört. Den fick oss att stanna till i vår panik, det måste vara barnet i nöd. “Snälla grodor,” sa den tyst, “Tack för att ni kom. Men ni får inte komma in här, för det får ni inte för mamma....”, medan rösten fortsatte med sina ord väntade vi spänt på krigskonungens order, vi var inte tränade för detta. Den kom som en viskning, “Avbryt uppdrag”, och precis lika snabbt som formationen hade byggts upp, föll den ner.Sugproppar tog tag om min kropp och förde mig ner mot markens säkerhet.Vi föll in i våra rader och krigshoppsandet vände tillbaka, men nu avsaknad av dess magi, för vi hade inte räddat ett barn och en tyrann var fortfarande fri. Innan huset försvann bakom buskarnas beskydd gav jag det en sista blick, hur kommer det sig, tänkte jag, att ett barn i sådan nöd inte längre vill ha vår hjälp, att ett barn låter sin tyrann gå fri.